Insulinbrist på resande fot

Eftersom min mamma läser min blogg har jag inte vågat berätta det här förrän nu. Mammor oroar sig ju som bekant för sina söner och hon skulle eventuellt ha gått en aning i taket om hon redan i början av vårt äventyr i Thailand hade vetat om min lite prekära situation av insulinteknisk art. Nu vet jag dock att jag kan lugna henne redan i början av texten och känner därför att jag kan skriva detta inlägg. Nu vet jag nämligen att mitt insulin kommer att räcka hela resan ut. Det visste jag inte för någon vecka sedan.

Jag hade beräknat och räknat om flera gånger. Tre fulla insulinpennor (som sprutorna för oss sugarly challenged kallas) skulle räcka för våra fyra veckor här. Jag skulle ta en helt ny i handbagaget och checka in övriga två. Finis som vet att jag har en förmåga att glömma mina sprutor lite här och där frågade två gånger (eller sju) om jag hade tillräckligt med sprutor med mig. Tjata! Ja, jag har koll, tack så hemskt mycket. Två nedpackade och en färsk i handbagaget. Suck! (Jag är inte alltid 1. Så supertacksam för att Finis håller lite koll på mig som jag borde vara; 2. En superlätt make att leva med; 3. Klädd i svart. Vad det tredje har att göra med saken är oklart, men det kändes futtigt med bara två punkter när jag nu bestämde mig för att punkta upp något.)

Om du inte läst tidigare blogg om vår flight över hit, råder jag dig att göra det nu, för att få in insikt i vad denna historia spär på. Vi hade alltså påbörjat vår helvetesflygning och maten kom. Smarrigt! Jag tog fram min spruta och vred fram de 8 enheter som jag ansåg att måltiden krävde. Rättare sagt, jag vred fram 2 enheter och sedan tog det stop. Låt mig ta en liten paus innan vi går vidare till min hustrus ifrågasättande av min lämplighet som myndig individ. Sprutan var alltså tom. Jag hade glömt den där detaljen att jag skulle ha bytt ut den där gamla kanylbasen mot en ny, fin, härlig dopingspruta. Känslan att som diabetiker inse att man är utan sitt gift de närmaste 9 timmarna är inte angenäm, kan jag intyga. Detta innebar att jag var tvungen att uthärda vår Beelsebubsboningspåminnande resa på fastande mage. Hungrig gubbe, dålig gubbe.

Så åter till resan och Finis, som jag anar i detta nu sitter och filar på ett brev till socialstyrelsen om att omyndigförklara mig. Låt oss säga att hon inte var svinimponerad. Låt oss säga att vi har kommit överens om att hon är i sin fulla rätt att avkräva okulärbesiktning av samtliga mina påståenden i samtliga sammanhang.

Nåväl. Allt har gått bra. Med mycket motion och rätt val av mat, har jag kunnat klara mig på lite eller inget insulin många av dagarna här, men ändå kunnat intaga den mängd öl, som en gubbsemester tarvar. Nu med en vecka kvar har jag mer än tillräckligt med insulin kvar även om jag skulle börja äta sämre och sporta mindre, vilket jag visserligen inte har någon avsikt att göra. 

Hotellet vi bor på har en löprunda på ca 1km runt en sjö och en utav oss, Junior undantagen tar några rundor varje morgon. Tricket är att man måste försöka springa före 7.30, innan det blir för varmt. Igår var det 36 grader i luften och 29 i vattnet. Funkar, men inte för löpning. Märkte ni hur jag nästan obemärkt smög in hur fantastiskt varmt och skönt det är här? Snyggt!

Öl så. Ikväll hände något som aldrig tidigare hänt mig på semestern. Jag var inte sugen på öl och tog in en Cola light istället. Den var god. Sedan tog jag in en öl. Det får ju vara någon rimlig hejd på anarkin.