Jag lovade det trevliga paret bakom oss i bussen från helsikes att jag skulle skriva en rad om dagens resa från Koh Samui till Phuket och Karon Beach, där vi ska husera de närmaste 10 nätterna, så då får det väl bli så.
Än en gång skulle vi låta Lomprayah förflytta oss och våra 15 väskor, barnvagn och resutmanad son. Lomprayah hade tidigare färjat över oss till Koh Samui från Chumphon, en stad som påminner om mat som passerat matsmältningssystemet. Företaget Lomprayah har ett antal höghastighetskatamaraner som är ganska trevliga. Personalen som ser till att man kommer på rätt färja? Not so much. Leif Mannerström skulle kunna ha gett dem en lektion i charm och vänlighet. Vi gav trots detta företaget en andra chans och lät dem försöka sig på att fixa oss hela vägen till Phuket. Fel beslut.
Nåväl. Klockan 06.30 blev vi som avtalat upphämtade vid vårt hotell och körda till piren där vi checkade in. Båten var bara 45 minuter sen vid avfärd, så vi räknade (eller egentligen inte) med att vara framme i hyfsad tid i Phuket, eftersom den angivna ankomsttiden var 14.00. Överresan till fastlandet var guppig och vi hade inget säte till Junior, så det blev ganska gnälligt, men inget större problem. Väl framme var vi tvungna att hämta våra väskor ur en hög på piren. Detta trots att det var jätteviktigt att de hade märkts med rätt destination inför avfärd, oklart varför. Vi äntrade Lomprayahbussen med destination Phuket och den var inte direkt ny, men sval och bekväm. Vi rullade iväg och till vår stora chock och glädje så somnade faktiskt Junior efter en stund. Hurra! Detta kanske skulle bli en uthärdlig resa.
Pyttsan!
Junior fick sova en halvtimme innan bussen stannade och alla passagerare beordrades av. Vi var inte de enda som var förbryllade. Vi var inte heller de enda som försökte få en förklaring av bussterminalhitlerhäxan som gick runt och krävde att se biljetter och frågade alla vart man skulle. Alla i bussen skulle till Phuket. Det var därför vi var på Phuketbussen!!! Vi ombads köpa lite förfriskningar (verkliga skälet till stoppet?) och efter 30 minuter gick vi alla in i en ny buss. Med ny, menar jag såsom inte densamma som den vi förut varit på. För ny, det var den inte. Detta vad en relik från 1967 helt befriad från A/C och bekvämligheter. Det ska här påpekas att Finis var magsjuk, så avsaknaden av toalett var inte helt idealisk. I denna buss fick vi sitta med en tidvis gallskrikande Junior i bara blöja med värmeutslag över hela kroppen i fem timmar. Luften i bussen stod helt stilla och jag överdriver inte när jag skriver att det var 40 grader i bussen. Vår enda räddning var en solfjäder som vi viftade hela resan. Då och då stannade bussen för att släppa av eller på lite kompisar eller familj. Som tur var träffade vi som sagt lite trevligt folk på bussen och hälsar dem nu välkomna som läsare.
Väl framme i Phuket slussades vi till en minibuss. Det utlovades att chauffören visste exakt var vårt hotell låg. Väl i Karon Beach visade det sig att så inte var fallet. Han cirklade runt, runt, runt och föreslog till slut att han helt sonika skulle släppa oss mitt i stan. Fel förslag till trötta föräldrar oroliga för sitt barns psykiska och fysiska hälsa. Det blev inget avsläppande här inte, men chauffören vägrade stanna och fråga folk, så vi fortsatte tuffa runt med en hysterisk Junior. Till slut fick jag tag i en adress och efter tolv timmars helsike kunde vi checka in i vårt rum..... där de inte hade babysängen som vi hade utlovats. Nu sover därför Junior mellan mig och Finis. Mysigt, men bara tills någon får en roundhousekick på näsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar