Flygresan över gick grejt. Vi uppskattade vår uppgradering till Norwegians fina premium class och jag är säker på att de övriga (riktiga) finpassagerarna (efter vad en del av dem tycktes anse sig själva) uppskattade en övertrött Juniors skrik i några timmar.
Jag skulle önska att flygplan hade barnavdelningar, så att jag 1) kunde slippa surgubbars och snorkfröknars irriterade blickar när mitt barn beter sig som barn gör och 2) så att jag kan slippa barn de gånger jag reser utan barn. Jo ni läste rätt. Jag skulle gärna sitta i barnfri avdelning när jag inte har barn med mig. På samma sätt resonerar jag om hotell. Jag hör en del föräldrar ondgöra sig över att folk efterfrågar barnfria hotell. Håller på och tjoar om diskiminering och att härnäst ska vi väl ha hotell som förbjuder homosexuella eller svarta också. Trams! Allt behöver inte extrapoleras in absurdum. Varför skulle barnfria hotell automatiskt leda till att Hotell Ariern skulle tillåtas slå upp sina portar i Sjöbo? Skärp er! Det är väl superrimligt att som par eller singel vilja semestra utan att bli störd av en massa barnskrik. Den dagen Junior och vi är mogna för att Finis och jag kan åka på semester utan honom, vill jag jättegärna slippa störas av andras barn. För jo, medföräldrar, våra barn är härliga och de SKA få störa, men de stör. Punkt! Det är ok att säga att barn stör. Det innebär inte att man hatar barn och det innebär inte att man inte kan tycka att det är svinroligt att störas. Jag älskar att hänga med alla ungarna på öppna förskolan, men det är när jag är där med Junior. Det är ju inte så att jag går dit utan honom bara för att njuta av jetmotorsljudnivån som råder där. Det vore creepy.
Oj vilken utläggning det blev där. Nu ska jag fortsätta att ge Finis allt mitt support i hennes kamp med en allt mer radiostyrd och allt mer högljudd Junior. Klockan är 21.20, svensk tid och vi har flugit i fem timmar. junior har bara trilskats i tre och en halv, så det är ju bra.
Så efter ytterligare två timmars helsike fyllt av gallskrik och tårar och där mannen i stolen framför mig (troligtvis en sexköpare) påpekat ett antal gånger att Junior faktiskt stör (jag frågade honom om han hade bokat barnfritt och berättade att vi gärna hade bokat barnavdelning om det funnits, så hade vi sluppit varandra), kände jag mig manad att assistera Finis, så jag stängde in mig med skrikmonstret (inte sexköpargubben med fula tänder och inga vänner, utan Junior) på bakre toalett och vaggade honom till sömns lite raskt. I skrivande stund sover han i sätet mellan oss och mina armar och min rygg värker. Kul grej: vi landar om två timmar. Blir kul att väcka Junior då.
Jodå, drömresan fortsätter. Väckning gick duktigt dåligt och likaså planen att ta 9.30-bussen till Cha-Am. Den och nästföljande var tvärfulla så första möjliga skulle gå 15.00. Det fick bli tre timmar taxi istället och det var skönt för potentiella medresenärer på bussen. David fortsatte nämligen i ett skriktöcken. Ibland hjälpte Teletubbissarna, ibland mammas eller pappas famn och ibland ingenting. Taxichauffören, som inte pratade ett spår engelska (och det är ju hans fulla rätt att tala Thailändska i sitt land), visade upp en stark fasad trots oväntade omdirigeringar till grusvägar, att Finis lyckades gå vilse och inte känna igen vår bil vid ett pit stop, samt att chauffören i fråga inte hade en tillstymmelse till aning om vart vi skulle.
Väl framme har vi nu fått en fin bungalow på vårt trevliga hotell. David har sovit ikapp lite, jag och Finis har ätit (Singha) och även vi som poserar som vuxna har lyckats stjäla 35 minuters sömn. Vi har alla badat och vi tror att vi kommer att trivas här med pensionärerna i några dagar. Mer om detta kanske kan komma vid senare tillfälle högst eventuellt. Frid till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar