Vett och etikett roade mig mycket när jag växte upp. Alltså inte som barn, utan när jag växte upp på riktigt, det vill säga under mina universitetsår. Växte upp? Jo, nog fans det många tillfällen under de där åren då man gick i barndom totalt, men det var trots allt den period då jag formades till mitt vuxna jag, så jag anser att "växte upp" är en adekvat beskrivning.
Etikett. Jag tyckte och tycker att det är roligt att kunna de gamla reglerna för hur man uppför sig i olika sociala situationer. Det är också viktigt att veta när de gamla reglerna inte riktigt passar in i ett modernt sammanhang och vilka regler som är helt hopplöst förlegade. Så småningom kanske traditioner som att dra ut stolen för sin bordsdam eller ens idén om att idealet för en dukning är varannan herre varannan dam dör ut, men än finns det många uppförandekoder som håller för hur man gör succé på den fina middagen.
Men nya tider kräver nya etikettsregler, beteendekoder och samhällskontrakt. DNs Magdalena Ribbing gör sitt bästa att extrapolera från gamla regler och skapa trovärdiga tronföljare till dessa, men ett modernt problem som jag söker ett samhällskontrakt på är "vad göra när samtal bryts?"
I en era av mobiltelefoner som tidigt var opålitliga och nu internetbaserade gratislösningar händer det alltför ofta att ett samtal bryts. Därpå försöker båda parter ringa upp, med upptaget för båda som resultat. Alternativt avvaktar båda parter en stund, bestämmer sig för att den andre förväntar sig den nu avhängda samtalspartnern ska ta återuppringningsinitiativ med samma resultat som i första scenariot.
Detta retar gallfeber på mig och nu kräver jag ett beslut på riksdagsnivå. Det vore rimligt om Reinfeldt och Borg kunde reda ordning i detta, såsom man rett ordning i statsfinanserna. Tills dess att så sker föreslår jag att vi börjar på gräsrotsnivå: Vid samtalsavbrott är det den part som initierade samtalet som har till skyldighet att åter ringa upp. Den andre väntar snällt och tålmodigt. Slut. Frågor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar