Varför bloggar man?

Hur känns det då att blogga flera gånger i veckan och blotta en massa känslor och åsikter för alla och envar som vill läsa? Jo tackar som frågar,  det är oftast kul och det är ofta förlösande att få skriva loss som en vetvilling. Jag får skriva av mig, som nu när jag skriver av mig om hur det är att blogga och skriva av sig. Oftast älskar jag det. När jag får till en formulering som ligger fint i munnen/huvudet eller när jag knyter ihop ett resonemang på ett spänstigt sätt, då är det skönt att skriva. Det är  också spännande att se hur stor spridning en text får och läsa vänners glada reaktioner och fina kommentarer på min privata Facebooksida. Det är naturligtvis också läskigt att kasta ur sig åsikter till allas beskådan och inte helt sällan få dem bespottade i kommentatorsfältet.

Vad skulle du önska för bloggen om du fick, käre gubbjävel? Återingen tack för frågan. Det skulle väl vara fler kommentarer på själva bloggen, om jag nu fick önska något. Som det är nu, så är det oftast någon random person som råkat snubbla in på bloggen för första gången efter en googling på en viss fråga som kommenterar kite spydigt och det är förvisso ofta lite roligt, men ofta kan jag önska att fler skulle ge sig in i debatten. Jag känner ofta att jag egentligen vill gå vidare till nästa ämne och lämna det förra helt därhän och det skulle vara lättare om andra läsare tog en önskad debatt istället för att jag gör det. Det är vad jag önskar, nu när jag fick önska, men jag förstår att det är en ganska orimlig dröm och önskan, men frågan ställdes ju. Jag inser naturligtvis att läsare kan ha en massa frågor på något jag skrivit, men bloggen är mitt utlopp, inte mitt diskussionsforum (det får gärna vara ditt diskussionsforum dock). Samtidigt vill jag inte stänga ner kommentatorsfältet för ibland blir det ju hur härligt som helst, som till exempel efter inlägget om österbottniska serviceupplevelser. (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/07/osterbottniska-serviceupplevelser-del-i.html?m=1)

Jag vill upprepa att mitt bloggskrivande är mitt sätt att publicera mig, inte en arena för debatt med mig (gärna mellan läsare dock som sagt). Till debatt har jag gubbens Twitter och min privata Facebook. På bloggen sätter jag agendan, jag skriver det jag känner för att skriva om och om någon vill utveckla resonemang till att gå över till angränsande områden kan det mycket väl hända att jag inte är intresserad. Så kan det naturligtvis vara på Facebook också, men då rör det sig oftast om vänner som tidigare visat uppskattning och som inte helt plötsligt ger sig på ett enskilt inlägg. Oftast, alltså. Ibland dyker det upp någon angripare  även där som aldrig indikerat att de läser och uppskattar bloggen. Det är minst lika tråkigt som när den okände snubblar in på bloggen och skäller, om inte värre, men jag kan ju alltid avfrienda. 

Så förlåt Mario, att jag inte går i mer polemik än vad jag hittills gjort i föregående inlägg. Det är jag som bestämmer vad bloggen handlar om och gårdagens handlade inte om att ställa olika skadeståndsnivåer mot varandra. Jag har sagt min grej och går vidare till att säga dagens grej. Dagens grej är som så ofta: Kom ihåg att le mot en främling idag. Vi behöver uppmuntran och mänsklig kontakt för att bygga det goda samhället.