Idag är det alla hjärtans dag. Jag hanterar denna dag på samma sätt som jag behandlar till exempel Finis fönsterblommor, löften om att vara med på paintball någon dag, samt tolerans mot nyrika ryssar. Sättet på vilket allt detta behandlas på är: inte. Jag utlovar ingen tolerans mot nyrika ryssar, helt enkelt för att jag vet att jag kommer att misslyckas. Jag lovar inte att vara med på paintball någon gång, endera dagen, eller på söndag, för jag misstänker att det löftet vore en lögn, då jag hyser stark aversion mot såväl smärta som blåmärken. Således skulle ett löfte att vara med på paintball endast riskera att göra vännerna (som alltså brinner av iver att få tillfoga mig såväl smärta som blåmärken) besvikna.
Enligt devisen "skapa inga förväntningar som du inte kan garantera att leva upp till" har jag dyrt och heligt, visserligen med risk för havererat förhållande, men likafullt markerat för och lovat Finis att jag aldrig på eget initiativ kommer att vattna våra gemensamma, älskade blommor. Vill hon att de ska vattnas när hon inte är hemma, så får hon skicka ett sms eller ringa vid den tidpunkten blommorna ska bevattnas. Se där! tänker ni (ety gubben kan läsa tankar och detta medelst klärvoajans icke desto mindre) Han är en mansgris! Men då hoppas och tror jag att ni tar fel. Jag är nog en hyfsat jämlik person, om än en med fullständig avsaknad av blick för huruvida en blomma tarvar vatten eller inte. Därför har ingen växt överlevt i mitt ungkarlshem och därför kommer ingen växt att överleva i vårt gemensamma hem, skulle jag åläggas med ett generellt påbud att vattna blommor när det behövs. Skulle jag då inte bara kunna uppmanas att vattna blommorna "på tisdag" om Finis är borta några dagar? Nja, det där är ju en halkig backe förstår ni. Om Finis vande sig vid att jag är kompetent nog att leverera en tisdagsvattning, finns det en risk att hon till slut litar på att jag ska tillse vattning utan särskild uppmaning ens vid bortresetillfället och då kommer katastrofen förr eller senare vara ett faktum när jag helt glömmer bort växterna under det att Finis ligger och har det jobbigt vid poolen i Dubai, på Teneriffa, eller i Skövde. Man ska inte vara mer dum i huvudet än nödvändigt, så att säga. Det är helt enkelt inte i mitt eget bästa intresse att framstå som snubben som kan ta ansvar för blommorna.
Blommor ja. Finis får blommor av mig ganska ofta. Hon älskar de där röda taggiga och så gillar hon solrosor. Jag köper aldrig solrosor men de där taggiga kommer jag ganska ofta hem med för att det är så härligt att se hur glad mitt livs kärlek blir av en liten symbol för hur mycket jag älskar henne. Det är helt enkelt ett bra sätt att uttrycka hur jag njuter av varje sekund av mitt liv eftersom jag vet att hon finns i det. Ingen kan så lätt som Finis få mig att skratta, gråta, att känna. Lika viktigt är att jag kan se i hennes ögon när hon får blommor, att hon vet hur mycket jag älskar henne, att hon vet att hon är min bästa vän och hur beroende jag är av henne. Det är fantastiskt att veta att vi är vi nu och för evigt och blotta tanken på henne får mig att fånle. Blommorna får berätta att jag blir varm av hur magisk hon är som alltid tar hand om mig när jag har det lite motigt och hur härligt jag tycker att det är att trösta henne när hon är trött och ledsen.
Allt det där säger jag gärna med en blomma vilken dag som helst på året, förutom just idag. Idag får hon ingen blomma, för tänk om jag skulle glömma något år. Idag blir det inga kärleksförklaringar, blommor eller vackra ord. Jag vill ju inte riskera att göra dig besviken om ett år.
Nej, alla hjärtans dag firar jag inte med Finis, för jag vill inte skapa några förväntningar som jag kan sabba. Vad gäller er däremot kära läsare, tar jag risken och sänder härmed en varm alla hjärtans dags-hälsning: jag är lite kär i er alla för att ni följer mig.
Post scrip: i konsekvensens namn lovar jag att bemöta nästa nyrika ryss jag möter med ett öppet och fördomsfritt sinne. Det är det enda rimliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar