Observation nummer 1: Tolerans för barnskrik. Pre-Junior kunde jag fascineras (inte utan en påtaglig irritation) av hur föräldrar ibland helt enkelt inte tycks märka att hens barn gallskriker. Det beskrevs för mig som en avtrubbning som jag var alltför barnlös för att begripa. Nja, jag blir väl inte lika irriterad på barnskrik längre (snarare får de mig att längta hem till den egna mistluren), men jag missar liksom inte ett ljud på ca 127db på tre decimeters avstånd. Inte ändrat.
2: Barnafria hotell. Pre-Junior var jag för barnafria hotel, kupéer, flyg och andra barnfria situationer. En massa föräldrar tyckte och tycker att en sådan inställning är hemsk och jämställer den ofta i något sorts vanvettigt logikhaveri med rasism. Som förälder har jag dock blivit än mer stärkt i åsikten att det är en toppenidé med barnpartheid. Som förälder vore det väl toppen att veta att det finns barnfria kupéer för surgubbar som inte vill dela sin resa med en kör av minimonster. Då kan man ju ignorera en massa ögonhimlande och suckar, eftersom det står surgubben ifråga fritt att lämna bajsmaskinskupén och bege sig till den barnfria surgubbekupén. Dessutom: Den dagen jag vågar och vill lämna bort Junior till någon och ta Finis på en romantisk semester bara vi två, då vill jag faktiskt gärna inte ersätta Junior med andras ungar och dela den romantiska upplevelsen med en massa resultat av just romantiska upplevelser. Inte ändrat.
3: Titta på filmer eller läsa böcker där barn far illa. Pre-Junior tyckte jag att föräldrar fjompade sig när de sade sig inte kunna läsa om eller se när barn far illa. Där har jag helt sonika blivit likadan. Känsligheten är helt enkelt på steroider, så man känner filmens eller bokens förälders lidande som sitt eget. Definitivt ändrat.
4: "Jag FÖRSTÅÅÅÅÅÅR inte vad vi gjorde innan vi fick barn." Really? Jag har faktiskt ingen aning om vad ni pratar om. Menar folk på allvar att de faktiskt inte minns eller menar de att tiden före barn var trist och meningslös. Båda alternativen är lika illa. Emedan det första tyder på amnesi, skvallrar det senare om ett rätt tråkigt DINK(Double Income, No Kids)is-liv. Missförstå mig rätt: Jag älskar att chilla med Junior och vill inte byta min nuvarande tillvaro mot min tidigare för all Bregott i Blekinge, men jag tänker inte låtsas som att jag inte saknar Champagne home date night, lata filmdagar i soffan, ansvarslösheten och allmänt DINKis-softishness. Inte ändrat.
4. Alla är intresserade av att veta och se att mitt barn kan rulla runt/bita på tån/äta gröt. Skyldig. Det går inte att låta bli att vara stolt över de mest triviala saker och fastän man innerst inne vet att singelkompisen inte bryr sig ett skvatt om hur Junior nästan sa "mamma" (på skånska och med inslag sv Esperanto. På fyllan. Om man inte lyssnar så noga), så kan man helt enkelt inte hindra sig själv från att visa videon för var och varannan främling som gör misstaget att ta ögonkontakt. Vi har dock lovat oss själva (flavoursbylouise-Louise har örfilningsrätt om vi bryter mot detta) att inte lägga upp bilder på Junior när han äter gröt eller annat med hela ansiktet. Vi förstår att vi även här kommer att ändra oss och tycka att det är jättegulligt med en Junior som ser ut som han däckat i grötskålen, alternativt blivit matad medelst katapult, men vi har lovat. Lovat att minnas hur äckligt det är att se andras ungar nerkletade med mat. Vi kanske blir avtrubbade och kanske till och med kommer att tycka att det är gulligt med grötinpackning på andras barn och inte bara på Junior, men vi måste minnas, minnas vad våra DINKis-jag kände (skräck, illamående och en lust att skrika "WHYYYYYYYYYYYYY?") och respektera detta. Ändrat men inte fullt ut.
5: Mitt barn är min största kärlek. Nja, den där pucken känns lite tråkig. Min största kärlek är och förblir Finis. Jag vågar säga detta, eftersom jag inte anser att detta förminskar min kärlek till Junior. Jag älskar nog mitt barn lika mycket som alla andra föräldrar gör sina, men min största kärlek är Finis. Möjligtvis har han delad första plats, men kärleken till Junior är inte större än till Finis. Inte ändrat.
Tillvaron som förälder är fantastisk. Det är otroligt coolt att vara far, men vi behöver väl inte ta i så byxlinningen spricker? Jag är fortfarande samma person som Pre-Junior och det finns saker med föräldraskap som inte är bättre än tillvaron som barnlös. Jag är nöjd med att våga säga detta trots att vi varit så öppna med vår längtan till barn. Att säga att vissa saker är jobbigt, att det var rätt soft att vara DINKis, betyder ju inte att det var bättre eller sämre förr eller nu. Det är annorlunda, med annorlunda prioriteringar och annorlunda glädjeämnen men även problem. Det känns lite som att många föräldrar försöker övertyga sig själva ibland och jag tycker att det är så onödigt. Det behöver inte vara fantastiskt hela tiden och ni behöver inte övertyga andra om att livet saknar mening om man inte har barn. Man kan beskriva föräldraskapet nyktert och rimligt utan att för den skull vara en dålig förälder. Jag berättar dagligen för Junior hur mycket jag älskar honom och vi har det så otroligt bra tillsammans katterna, Finis, Junior och jag. Det innebär inte att jag inte längtar efter en barnfri helg. Vi kommer att sakna honom, men vi kommer att njuta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar