Tiotusentals människor samlades igår i Paris för att protestera mot en lag som kommer att ge homosexuella par rätt att gifta sig och adoptera barn. Klart man blir förbannad.
Det var en fin vårdag i Paris igår men istället för att göra det Parisare är grymma på, nämligen att sitta och suga på ett glas vin och samtala om kärlek och kärnkraft, valde alltså ca 50.000 fransoser att gå ut på gator och torg för att kräva att jordelivet ska vara sämre för den som älskar någon av samma kön än för den som är heterosexuell.
Låt mig poängtera en viktig sak här. I Frankrike har inte religiösa samfund vigselrätt. För att betraktas som gift måste man gifta sig borgerligt. Därefter väljer många att även svära sin trohet till varandra inför Gud, men den ceremonin gör ingenting för ett pars rättsliga situation. Det handlar alltså i Frankrike inte ens om att påtvinga religiösa samfund något som de kan anse strider mot ens religion. Frankrike riskerar således inte att smäda Gud om Hen nu skulle tycka att detta är en superdålig idé. Med 'detta' menar jag alltså att bereda vägen för att så många barn som möjligt ska kunna få ett drägligt liv, samt att alla människor som beslutar att cementera sin relation till en annan människa ska ha möjlighet till samma rättsskydd oavsett sexuell preferens. Klart man blir förbannad. Klart man går man ur huse för att protestera mot något så orimligt.
Nu ska jag erkänna något jag inte är stolt över, följt av något jag är mycket stolt över. Jag har varit emot homosexuellas rätt att gifta sig och deras rätt att adoptera. I det första, så efterlyste jag och efterlyser jag fortfarande ett franskt system, så att vi kunde undvika onödig kontrovers, men där visar ju Paris att det inte spelar någon roll. Folk kommer tydligen att uppretas av homovigslar utan att för den skullen skylla på Gud. Idag överlåter jag till teologerna att avgöra om det fortfarande vore önskvärt att låta präster välja själva. Eftersom jag är alltmer övertygad om att tro är något privat, anser jag idag personligen att kyrkans förhållningssätt inte riktigt angår mig som privat troende.
När det gäller homoadoptioner så tänkte jag väl som alla andra, att det skulle vara knepigt för barnet med en icke heteronormativ uppväxtmiljö. Vad fick mig att ändra mig? Enkelt: Jag tänkte till. Jag genomförde helt enkelt en kritisk granskning av mina egna argument och kom fram till att jag var lite dum i huvudet. I valet mellan en obefintlig uppväxtmiljö med brist på allt vad trygghet heter och en kärleksfull uppväxtmiljö, far nog barnet inte speciellt illa av att ha två mammor eller två pappor. Kärlek är kärlek och kärlek är störst.
Om det inte framgick vad jag är stolt över, så är det över att ha förmågan att byta åsikt och dessutom se det som en seger att byta åsikt, snarare än som ett nederlag. Att vara galet låst vid åsikter man bildade sig i sin ungdom är synnerligen osympatiskt och orimligt, i min värld.
Kära medmänniskor. De flesta av oss har i bästa fall ca 80 år här på jorden. Ska vi verkligen slösa den tiden på att engagera oss i ilska och intolerans? För er som tror på Gud: Hen grejar det här med att döma, Hen behöver inte din hjälp. För er andra: Hur tusan kan ni låta andras glädje störa er så infernaliskt mycket? Ni är ju som Talibaner, som inte tillåter musik. Sluta sabba för andra och se till att försök att ha det kul. Se till att älska istället för att hata. Jag ber er inte tycka att det är rätt eller fel med homoäktenskap och homoadoptioner, men jag ber er fundera på hur dessa företeelser egentligen påverkar dig. Blir din verklighet sämre för att en hel massa andras blir så mycket bättre? Rimligtvis blir det ärliga svaret på den frågan nej och därmed bör du återgå till att dricka ditt vin och ha det gött. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar