DN rapporterar att så många som 19% av pojkar i USA i åldern 14-17 år får diagnosen ADHD. Experter menar på att detta är en orimlig siffra och att det måste röra sig om feldiagnostisering i de allra flesta fallen.
Experterna har högst antagligen rätt och detta är något jag misstänkt länge. Varenda barn som är lite stökigt ska helt plötsligt betraktas som sjuka. Samma typ av fenomen ser jag i vuxenvärlden när det gäller att gå in i väggen, att vara utbränd. Håll i er, för nu blir det lite gubbjävulskt kontroversiellt.
Först: ADHD och väggingående finns. Där vill jag vara mycket tydlig. Jag känner folk som gått in i väggen, som blir så apatiska, att de inte kommer ur sängen, inte kan göra någonting. Det är en sjukdom, den kan vara ganska ny, eller den kan ha missats tidigare, men den finns. Punkt.
Men lika lite som varje liten skolgrabb som hellre lever rövare, än lyssnar på fröken (jag var en av dem) har ADHD, lika lite kan och ska var och varannan vuxen som är trött på sitt jobb eller livssituation diagnosticeras som sjuka. Jag tror att vi slänger ut diagnosen Gå in i Vägg lite för lättvindigt. Jag tror att många som får diagnosen faktiskt bara är trötta, ledsna och besvikna på sin livssituation. Dessa personer behöver antagligen någon att prata med, deras missnöjdhet ska tas på allvar, men en diagnos som berättar för dem att de är sjuka stjälper nog snarare än hjälper.
Vi lever i en verklighet där förväntningarna om det friktionsfria och perfekta livet gör att vi väldigt lätt blir besvikna. Vi tror att vi ska ha perfekta liv, men verkligheten är inte perfekt. Även om du har världens bästa jobb, kan det ibland vara tråkigt att gå till jobbet. Det är frisk att känna så, inte sjukt. Jag älskar Finis mer än vad jag trodde man kunde älska någon, men ibland kan jag reta mig på henne, annat vore sjukt, inte friskt.
Vi vill älska våra liv och det är jättebra. Vi ska kunna förvänta oss att vara lyckliga människor, men detta ska inte översättas till en förväntan om att vara fullständigt lyckliga och tillfreds med varenda aspekt av våra liv, varenda sekund av våra liv. Livet bär med sig motgångar och sorg. Det vore inte livet utan dem (ni kan väl er Matrix?). Det gäller att fokusera på det som är bra och inte gå ner sig i det som är dåligt. Så här hårt är det: Alla kommer inte att ha jobb som är tillfredsställande. Suck it up och fokusera på någon annan aspekt av livet tills dess att du har möjlighet att byta jobb. Det kan låta lite hårt, men jag pratar faktiskt av erfarenhet. Jag har har haft en tillvaro där jag kände mig ensam och misslyckad, med ett jobb som sög all livsgnista ur mig när jag var där. Jag var ganska deppig, men detta är inte samma sak som att gå in i väggen eller vara kliniskt deprimerad. Det är livet och livet är blä ibland, men det blir inte mindre blä för att man klassas som sjuk.
Fokusera på något roligt idag, till exempel att le mot en främling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar