Det är liksom inte svårare än så här

Nedslag i verkligheten: "Nykors", Österbotten, Finland. 25 juni, 2013.

Semestern har börjat och jag sover 11 timmar. Väcks av Juniors magiska tvåtandsleende. Min Junior. Detta sjumånaders energiknippe som är som ett sprudlande fönster till paradiset. Han är min egen soluppgång och ingen persons dag kan möjligtvis inledas på ett mer fantastiskt sätt än att få bevittna hans aptit på livet som givits honom.

Det sist ovanstående kan naturligtvis diskuteras. Massor med föräldrar är precis lika lyckiga när de väcks av sina barn och är säkert helt vissa om att just deras barn är det finaste på jorden. De har fel, men det känns inte så för dem och det är det viktigaste. Nu tillbaka till min dag.

Far in till regionens storby (vi kan kalla den Arnestad) för att handla lite. Junior i babybjörn (skicka ett mail, så får ni konto dit reklampengen kan sättas in) söker ögonkontakt med var och envar han möter för att se om han kan charma just var och envar. Det kan han. Jag njuter av att se min hustru Finis bubbla av lycka och av att se Svärmor sträcka på sig av stolthet över Junior , sin "lille vän", som hon så kärleksfullt kallar honom.

Droppar in hos svägerska och svåger (vi kan kalla dem Sue-Ellen och Ray, bara för att). Dessa fantastiska människor som vi alltid njuter av att umgås med. Det bjuds som alltid på fantastiskt gott grillat. Jag och Ray utbyter klokheter under det att vi grillar kyckling och majs. Vi är verkligen jätteduktiga på att grilla, Ray och jag. Jag tror faktiskt inte det hade blivit lika gott utan mitt moraliska stöd.

Middag med Ray, Sue-Ellen och Juniors fina kusin som vi kan kalla Mini-Finis, eftersom hon är en kopia av Finis. Mini-Finis, som är så fin med Junior och som är en av de starkaste människor jag känner. Det är dock hennes historia och inte min att berätta. Att berätta hur jag stärks i min människotro och mitt livsbejakande av att träffa henne, det är däremot min sak att skriva.

Kommer hem till Nykors och nattar Junior som somnar med näsan i min sida. Ger mig ut på en löprunda med Finis. Äntligen klarar jag av att hålla jämna och ojämna steg med Finis och vi putsar halvmilen från gårdagen med några sekunder. Klockan är nio, solen gassar och vattnet ligger blank i den magiska Nykorsviken.

Väl tillbaka från löprundan spelar allsång på Skansen för fullt på televisionsapparaten och Carola träder in och sjunger på ett sätt som väldigt få kan och vad det nu är jag har där icka-skalliga har nackhår reser sig i fullständig njutning.

Duschar och kryper ner med min själsfrände Finis och jag är så lycklig över livets gåva, att en tår kryper fram.

Under dagen har jag umgåtts med mina nära och kära, skrattat med främlingar, ätit gott, motionerat och njutit av en vacker kväll. Jag fick även blödande skavsår, en öl spräng läck i bilen, jag tappade bort bilnyckel, telefon och en hushållsrulle. Jag slog i huvudet, torkade bajs mer än en gång, svettades ymnigt, hittade inte luftavfuktaren jag vill köpa, fortsatte ha diabetes och ont i rygg, leder, samt en hel massa annat skräp, men varför hänga upp sig på det? Vi väljer vilka stunder och minnen som ska få dominera vår tillvaro.

Detta är livet. Detta är ljuvligt. Detta är kärlek. Detta är meningen. Det är liksom inte svårare än så.