För mig är det svenskaste av svenska "Aftonen". Vi firar julafton och midsommarafton. Vi vakar liksom in viktiga grejer som det nya året, mitten av sommaren och den lille parveln Jesus födelse. Själva dagen är till för återhämtning. Jag och min hustru Finis har sedan urminnes tider bjudit in till Nationalafton den femte juni. Ja, urminnes tider innebär i detta fall sedan riksdagen hade den goda smaken att ge oss en dag för kontemplation (baksmälla) den sjätte. Det blir burgers and beers (jag vill ju manifestera min öppenhet till andra kulturer, i det här fallet den amerikanska) för hela slanten i sällskap med ca 40 vänner och diverse delar av deras avkomma. Fett najs för snubbe och guzz (manifesterar att jag hänger med i nysvenskan) brukar det bli.
Så när alla ni som i er främlingsrädsla har bestämt er för att vara flaggviftande patrioter står och svettas den sjätte utan att ha en aning om vad det är ni firar ("nånting om Gustav Vasa och att och hata muslimer, va?"), pustar jag ut efter vad jag vet kommer att vara en härlig kväll. För säkerhets skull vill jag markera att ovanstående är avsett som komiskt stereotypande. Naturligtvis är majoriteten av dem som firar Nationaldagen inte rasistiska idio...förlåt, Sverigedemokrater stavas det ju. Jag tycker att stolthet över Sverige är något fint. Vi ska fira att vi är ett inkluderande och öppet land, att vi är en av världens bäst fungerande demokratier, att vi åtnjuter pressfrihet, religionsfrihet och att vi bor i ett land där 90% av oss inte är beredda att rösta bort allt detta.
Jag vill passa på att hälsa nya läsare välkomna, vare sig de bor i Ulan Bator eller Umeå. Ibland finns det inget roligt i nyheterna att skriva om och då blir det ofta inlägg av lite mer personlig karaktär, som det här.
Om nyheterna nöjer jag mig att säga, att om SJs ledning vore en regering i Mellanöstern, skulle de varit lynchade för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar