Lite lärarfruktan vore kanske inte så dumt

DN skriver om hur vanligt det idag är med våld, glåpord och hot i skolan. Inte mellan elever, utan från elever mot lärare. Det är horribel läsning och jag rekommenderar er att kika på http://www.dn.se/nyheter/sverige/larare-hotas-och-misshandlas-av-sina-elever

Jag blir nedstämd och rädd. Rädd för vad det är är för samhälle jag ska släppa ut Junior i. Hur ska jag lyckas ge min son sunda värderingar baserade på respekt och empati när dessa begrepp inte längre är normen i samhället i stort. Hur ska jag lyckas övertyga honom om att rätt är rätt, även fast många av hans kamrater kommer att säga att hans pappa är en stofil, en gubbe som inte vet vad som gäller? Att respekt är något du ska ge den starke, inte den vise.

Varför saknar barn idag den grundläggande respekten för vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet?

Det skulle vara väldigt enkelt att enbart skylla på barnagaförbudet. Om barn inte räds vuxna, kommer de inte respektera dem, lyder resonemanget. Jag skriver dock inte under på en så ensidigt förklaring. Jag blev aldrig slagen men hade trots detta respekt för vuxna. Det där var en liten lögn, för mamma daskade mig faktiskt en gång i baken (en endaste gång och då ska ni veta att jag var ett knippe energi, som nog lockade till både det ena och det andra slaget. Tack mamma, för din behärskning). Den gången ylade jag högt att jag minsann visste att hon inte fick slå mig. Jag visade min makt som barn och jag har alltid tyckt att det fanns något obehagligt i den makten. Faktiskt kände jag det redan då när jag ylade om den. 

Även om lösningen inte står att finna i barnaga, så ska vi inte blunda för att lärarna har förlorat ett verktyg när de känner att de inte får leda ut en elev fysiskt eller bända loss en mobiltelefon från deras händer. Så jo, jag tycker att lagen har en del baksidor, men det positiva, att skydda barn från misshandlande föräldrar överväger naturligtvis enormt. Kanske kunde man skriva om lagen så att lärare gavs lite mer utrymme? Jag vet inte om det vore möjligt eller ens önskvärt. För som sagt, jag tror att rätt till ett armgrepp kan vara en tillfällig lösning, men barnagelagen är inte orsaken till respektlösheten, föräldrarna är. 

Barn har de senaste 20 åren vuxit upp och lärt sig att de och bara de är viktigast här i världen. Barn får bestämma vad de ska äta, vad de ska ha på sig och vilka regler som ska gälla. Detta är i mitt tycke inte nyttigt och det skapar individer med superegon som helt enkelt inte kan förstå varför de ska lyda chefen i klassrummet och senare chefen på jobbet. 

Det är föräldrarnas fel att elever inte lyder och respekterar lärare. Det är inte lärarnas fel och inte barnens. Jag hör snack av unga i min närhet om hur de behandlar bra lärare med respekt och dåliga respektlöst. Inte ok! Alla lärare ska respekteras som ledare i klassrummet. Alla lärare borde kanske inte vara lärare, men tills dess att de avlägsnats är de chefer i klassrummet. Det ska inte vara upp till eleverna att besluta om en lärare är lämplig för sitt jobb och värd deras respekt. 

Vi kan inte lagstifta om hur barn ska uppfostras. Vi ska inte lagstifta om detta, men på något sätt måste vi vända om som samhälle. Vi måste återinföra respekt och empati. Vi måste inte bara lära barnen utan även visa barnen genom föredöme hur en god människa beter sig i det goda samhället. Därför, kära läsare, idag och imorgon och alla dagar framåt: släpp fram din medmänniska i trafiken, plocka upp ditt och andras skräp, hjälps åt att säga till andras barn när deras föräldrar står maktlösa, blinka er ur rondeller, även när ni ska rakt fram, håll upp dörrar, hjälp till med väskor, var vänlig och respektfull mot servicepersonal och framför allt, le mot varandra.