Österbotten och Jante

Igår utlovade jag lite upplysning om Österbotten och gubben levererar på studs. En bra sammanfattning (att sammanfattningen som följer är bra har alltså jag redan bestämt, så ni behöver inte göra er omaket att fundera på huruvida sagda sammanfattning faktiskt är just bra) av hur man ska vara där är att man inte ska förhäva sig, om man uttrycker det milt. Ett fantastisk exempel (återigen, beslutat att exemplet är fantastiskt, så läs bara, bedöm icke) är min svågers son (vi kan kalla honom Jack), som efter att ha klarat uppkörningen skrev på Facebook att "så där ja, om någon vore riktigt intresserad, så har jag nu körkort, men inte är det väl något speciellt med det". Jack vill berätta, men det får inte framgå att han på något sätt är glad, stolt, eller tacksam för avklarat prov. Man ska inte vara för nöjd, det kan ses som skrytsamt. Lite som i lågstadiet när man visar upp en teckning som man är stolt över och klasskamraterna säger att den är jättefin och man svarar inte med ett tack, utan med ett "äsch", eller "det är den väl inte". Detta beteende följer med upp i vuxen ålder i Österbotten. 

Jag brukar naturligtvis utnyttja mitt andra hems fabläs för att förminska sig (som ett sorts Jante på steroider) till att roa mig själv. Det är underhållande att gå in i ett nyrenoverat hem och fullständigt baxna av förundran och häpnad på ett rent amerikanskt sätt à la amaaaaaaaazing och fantaaaaaastic. Genom att berömma ända från knävecken får man nästan automatiskt ett "nå it e hä na te å skryt me" (tagga ner mannen, så fint är det inte), varvid jag oskyldigt undrar varför de renoverat och byggt på ett sätt som de inte är nöjda med. Hepp! Elakt och därför roligt. 

Ovanstående redogörelse handlar om stereotyper och det vet den trogne läsaren att om detta tycker jag illa, så jag tar tillbaka allt och om ni till äventyrs redan har läst det så vill jag å det bestämdaste uppmana er att inte dra alla över en kam, borste eller rakblad, vad än ni använder för att anordna frisyren.

Min svärmor (vi kan kalla henne svärmor) har vid det här laget lärt sig att jag gärna lagar mat och att jag då helst härjar fritt i köket. I början av min och Finis relation var detta dock något som var lite svårt att hantera för svärmor. Jag vet och kände att hon tyckte att det var ganska angenämt, men hur framföra detta till mig? Ej heller i denna situation ska man nämligen enligt den Österbottniska beteendekoden riskera att göra bort någon med ovälkommet beröm. Lösningen presenterade sig för svärmor när telefonen ringde. Svärmor kunde då indirekt berömma genom att för sin väninna med högsta volym på stämbanden förkunna att "kan du tänka? Han står ju och lagar mat han och här sitter jag och gör ingenting. Har du hört något värre?" Jag sög åt mig av detta beröm och ropade raskt tillbaka att det var väl inget märkvärdigt och inget att prata om. Man vill ju inte göra sig märkvärdig. Man vill ju passa in.