När jag gick i gymnasiet umgicks jag med en person som var rasist. Jag var förstås inte medveten om detta under en lång tid, eftersom detta var på den tiden när man höll sina rasistiska åsikter för sig själv. Det var en tid då det generellt ansågs orimligt att blotta sig som en person som anser att etnicitet bestämmer värdet på en människa. Så en dag hemma hos mina föräldrar framkom det under en diskussion med all önskvärd tydlighet att min kamrat var just rasist. Utan att reflektera så sa jag instinktivt åt honom att lämna mitt hus, att jag inte vill ha sådana som honom i min närhet. Jag blev helt enkelt så chockad att höra rasistisk propaganda om invandrargetton och vissa kulturers benägenhet att stjäla, att jag inte kunde se på min kamrat. Han fick gå och så var det med det.
Jag bevittnade igår på Facebook ett meningsutbyte mellan en god vän till mig och en person jag känner från universitetet. Jag kunde inte delta då jag inte är Facebookvän med vare sig personen vars vägg debatten fördes på eller han som jag känner från universitetet. Den senare är alltså inte en vän, snarare en bekant, men jag har alltid tyckt att han gett ett trevligt och vettigt intryck. Det intrycket gäller inte längre. Debatten handlade om DNs artikel från häromdagen om hur invandrare inte är en ekonomisk belastning (http://www.dn.se/ekonomi/invandrare-betalar-mer-till-samhallet-an-de-far-tillbaka/) och personen från universitetet kom ut som fullblodsflashbackstroll. Han slängde ur sig tramsslogans som ”ghetton” och ”mättad integration” som vore det de mest naturliga saker att prata om. Begrepp som förr skulle ha stämplat ordbajsaren som nazist slängdes här ut mitt bland smileys och funderingar på fika. Min riktiga kamrat gick i bra och dräpande polemik och höll trevlig ton och den trevliga tonen kändes vid en första reflektion rimlig, eftersom det ändå rör sig om en gemensam väns Facebook-vägg. Mitt i utbytet började jag dock känna att det här är fasiken inte okej. Här sitter vi och debatterar med en rasist. Vi pratar med honom, som vore det en debatt med en meningsmotståndare i ett normalt parti från den andra sidan blockgränsen. Personer som tidigare fick smygheila och hata i hemliga lokaler ges numera fritt utrymme som om de vore något annat än just hatiska och rädda rasister. Nu tillåter vi dem en plats i det allmänna utrymmet, vi tar en saklig och trevlig debatt med dem. Jag vill egentligen bara skrika ”DRA ÅT HELVETE” till alla Sverigedemokrater. När någon beskriver Hjulsta som ett Ghetto ska vi inte - som en annan vän gjorde i ovan nämnda Facebookdebatt - beskedligt skriva att det där är ju lite feldefinierat.... Vi ska ryta så att marken dallrar. Vi ska säga till Trollet att nu får det banne mig vara nog! Att just en rasse drar paralleller till ghetton är visserligen lite ironiskt småkul på ett tragiskt sätt, men vi ska inte tolerera sådan retorik. Vi måste flytta tillbaka gränserna för vad som är rumsrent.
Det är dags att peka på att kejsaren inte har några nya kläder. Sverigedemokraterna är inte ett nytt parti, rasistretoriken kanske är tjusigare formulerad än tidigare, men det är fortfarande i grund och botten samma rasistretorik. KEJSAREN ÄR NAKEN! Vi ska absolut "ta debatten", men den ska inte tas på rasisternas villkor. Vi ska säga ifrån. När Åkesson pratar om hur invandrarna förstör hans fina Sverige ska vi säga "håll snattran! Du ska sluta sprida rasism." Vi ska inte kalla rasister invandringskritiska och vi ska inte låtsas som att SD är något annat än ett parti för rasister.
En av de läskigare aspekterna med att rasismen flyttat ut från garderoberna där den hör hemma, är att man nu stöter på folk som man känner som är öppet rasistiska (de skriver inte under på att det är rasism, men det är rasism de sprider). Det förväntas numera att vi ska samtala med dem om deras rasistiska åsikter när vi egentligen borde säga åt dem att dra åt helvete. Det måste bli ett slut nu.
Varje gång vi låter en rasistisk kommentar passera för att det är obehagligt att protestera bidrar vi till att låta det hemska, vansinniga och orimliga bli det normala. Det är dags att börja riskera. Riskera att mista vännen genom att markera att det inte är okej att prata om att stänga Sverige, eller att säga att invandrare inte kan vara svenskar. Det är dags att riskera att bli utfryst i arbetsgruppen, riskera lite obehag. I kampen för det humana och för att återta det sanna, toleranta, vänliga och öppna Sverige är det ett lågt pris att betala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar