Jag kan åter konstatera att världen är märkligt full av personer som helt saknar hyfs, hänsyn och uppfostran. Min hustru och jag har just varit på McD på Gatwick. Vi satt bredvid tre glada karlar runt 40 som säkerligen ska till Ibiza och leta upp bråk och klamydia. När en fjärde person anslöt slängde han helt sonika över en proppfull skräpbricka på vårt bord. När min hustru och jag påpekade att detta inte var hundra procent ok för oss och gav dem tillbaka sin bricka, blev inte bara det nyanlända miffot, utan hela gruppen av testosterontöntar upprörda och tyckte att vi var larviga. Nej nu tyckte de nog egentligen inte att vi var larviga, men likt alla osäkra mobbare med intelligensmindervärdeskomplex, hade de inte väntat sig mothugg och ville mucka gräl. Vuxna människor! På en flygplats!
Jag tror inte jag har någon kamrat som skulle bete sig så och om någon av mina vänner mot all förmodan nu skulle bete sig så orimligt jönsigt, skulle jag personligen ge denne en hurring som hette duga (hurringen hette egentligen inte duga. Duga är ett fingerat namn. Om ni vill, kan vi kalla hurringen Harry, men det skulle nog förirra en aning. VAR ÄR JAG?).
Nåja, nu är Englandsbröllopet över och vi är på väg hemåt. Det har varit mycket trevligt och intressant och vi är många vänner och erfarenheter rikare. Ceremonin i kyrkan skilde sig lite från vår ("skilde sig" kanske var ett synnerligen dåligt ordval i sammanhanget, men jag hittar inte mitt tipex). Till exempel fick vi i församlingen intyga att vi samtyckte till föreningen av brudparet med ett rungande, unisont "WE DO!" Prästen var 86 år gammal och det fanns definitivt en del passager som skulle ha platsat i Fyra bröllop och en begravning. Organistens tolkningar av psalmer och marscher var riktigt spännande. Utmarschen hade kunnat fungera bra som tonsättning till Dantes inferno. Jag trodde faktiskt att organisten skulle klara att hantera orgeln lite bättre än han gjorde, med tanke på att han såg ut att kunnat ha varit med och faktiskt byggt kyrkan. Skämt åsido, så var det en ljuvlig ceremoni och vi skulle kunna lära en del från den brittiska versionen av häktesförhandl.... bröllopscermonin.
Middagen var finfin. Smarrigt värre och mycket uppsluppen. Vi svennar introducerade några viktiga svenska traditioner för Britterna. Den som var mest populär var den att kyssa bruden om brudgummen lämnar rummet. Att se britterna vara så busiga var en fröjd och de fnittrade förtjust åt sin tokighet.
Mitt best man-tal gick bra och jag tror att den finaste kommentaren jag fick efteråt var "it was very British." Ett av de mest populära skämten var då jag valde att inte prata om brudgummens begynnande flint och tilltagande midjemått, då det skulle vara lite som om Grekland skulle tracka Spanien för dess dåliga ekonomi, dvs orimligt. Jag berättade även om den svenske marskalkens välkända plikt att kasta sill på bruden och hur jag visst hade förstått att detta inte var en vedertagen sedvänja i Storbritannien.
Tack för den här gången, England. Det har varit genuint med firre och pompa, felsideskörning, regn, herresäte och allt annat som hör till. Men nu har jag varit på besök här två gånger på kort tid utan att ha fått någon Curry och det är inget annat än orimligt. Nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar