Äntligen en rimlig nyhet

Jag är som tidigare konstaterat en glad skit till gränsen till överoptimistisk. En stor anledning till det är att jag anser mig ha en helt fantastisk tillvaro här på jorden. Den största anledningen till detta är min underbara hustru. Vi kan kalla henne för Gunvor, men det är inte hennes riktiga namn. Jag känner ingen som skulle vilja kallas Gunvor och hade jag en svägerska som hette det i andra namn skulle jag absolut inte outa henne här på detta sätt. Vi kan kalla svägerskan för vad som helst, men det rimmar på Marina.

Jag träffade min fru lördagen 22 oktober, 2005. Söndagen 23 oktober kysste jag min fru för första gången (detta trots att jag försökt imponera med att spela musik jag skrivit till ex-flickvänner. Strateg!). Måndagen 24 oktober berättade jag för min chef att anledningen till att jag var så trött denna dag, var att jag suttit och pratade med min blivande fru hela natten. Från den söndagen, har vår resa tillsammans varit märkligt självklar och enkel. Vi stötte som alla andra på en del småknölar i början, men konstaterade gång på gång hur lyckliga vi var och att vi på något sätt högst antagligen skulle bli straffade för hur bra vi hade det. Vi skojade till och med om att vi antagligen inte skulle kunna få barn och att det skulle vara vårt straff. Dåligt skoj.

Efter det att vi gifte oss den nionde augusti 2008, satte vi igång med barnproduktion. Trodde vi ja. Efter några månader började vi ana att vår profetia hade varit allt för sann. Vi uppsökte hjälp och det konstaterades att vi inte har några fysiologiska hinder, utan bara var drabbade av vad som kallas ofrivilligt barnlöshet. Vi har gjort det mesta av vårt DINK-skap (double income, no kids) och haft mycket roligt med resor och partajande under all den här tiden, men i bakgrunden har saknaden grott allt större, dock utan att tära på vår relation. Tvärtom har vi stärkts utav vårt ömsesidiga stöd och vi bestämde snart att vi även var beredda på ett liv bara vi två (nja, inte bara två. Vi var tvungna att ha något att ta hand om, så vi skaffade våra katter.). Dock tog vi de steg vi kunde, med IVF och även adoptionsprocess. Tre och ett halvt år senare är vi certifierade föräldrar, dvs godkända för adoption. Med sex misslyckade IVF i bagaget kändes det skönt att veta att vi förr eller senare skulle få ett barn och genetik kändes helt irrelevant för oss. Vi såg fram emot ett barn, vare sig det var vårt biologiska eller inte. Dock blev vi förvånade att det gick så fort efter godkännandet. Nej, inte fort med att få ett adoptivbarn. Det tar jättelång tid. Men på klassisk sätt, så tappade vi nog fokus på den biologiska sidan och dra på trissor...........: nu väntar vi barn! I skrivande stund är min hustru i fjortonde veckan, så nu känner vi att vi vill gå ut med det här och var bättre än här på min blogg?

Barnet. Hen är ännu inte sortbestämd, men vi hoppas på en människa. Här är ännu en situation där "hen" är ett ypperligt ord, så jag slipper kalla mitt barn den eller det. Beräknat nedsläpp är nionde november och än så länge tycks hen växa fint och ha både armar och ben och mage. Mycket mage, som sin far.

På detta sätt vill jag dela min glädje med er läsare, men även förvarna för att vissa framtida inlägg kan komma att innehålla spår av faderskap. Dock ska jag hålla andelen barnrelaterade inlägg på en rimlig nivå. Tror jag.