Skräppost

Nu kommer ytterligare ett inlägg om det goda samhället. Gissa vad ledordet är.... Hänsyn så klart.

Idag vill jag skriva om nedskräpning. På mitt tåg in till stan häromdagen såg jag en vuxen man i sätet framför mig sörpla sitt morgonkaffe. Han sörplade säkert inte, men eftersom jag avser att utmåla honom som en tölp, utbyter jag det trevligare "dricka" mot "sörpla". Färdigsörplad klämde han fast sin pappmugg mellan säte och vägg i vad som kunde vara en tillfällig placering. Men icke! Han reser sin eländiga lekamen och går, lämnandes muggen. Jag påpekade långt mer högljutt än nödvändigt att han glömde sin mugg och han fick skamsen återvända till muggen och ta med den ut. Det gav naturligtvis en viss njutningsfull tillfredsställelse, men jag hade hellre sett att han inte hade skräpat ner i första hand.

Vad förmår en människa till att tänka att mitt skräp är någon annans problem? Hur kan man inte förstå att det förr eller senare är en medmänniska som måste städa upp efter dig? Det är helt enkelt för mig obegripligt att inte känna obehag när man skräpar ner. Obehag inför medmänniskor och obehag för vad vi gör mot vår planet.

"Din mamma jobbar inte här" ser man ofta på lappar i fikarummet. Med det menas naturligtvis att du ska ta undan ditt skräp själv, då din mamma inte finns tillgänglig för att plocka upp efter dig. Kan vi faktiskt i detta uttryck läsa in själva roten till problemet med att puckon slänger puckoflaskor på marken alldeles bredvid en sopkorg? Borde det inte stå "Ej heller här har någon annan än du ansvar för ditt skräp"? Vi kanske har blivit söndercurlade till att vara vana vid att inte ta ansvar för vårt eget skit. Om våra mammor inte städade upp efter oss, utan istället lärde oss att om det är trist för dig själv att plocka rent, så är det dubbelt värdelöst att plocka upp efter någon annan. Mammorna bidrar till vår brist på empati. Ja inte min egen mamma, förstås, som är så god och förståndig, att jag tidigt lärde mig empati.

Sedan måste kommuner förstås se till att skapa möjligheter för oss att enkelt kunna slänga vårt skräp, genom att med mycket tätare frekvens än idag tömma papperskorgar och sopstationer. Fulla papperskorgar ursäktar inte nedskräpning, men det är rimligt att ge oss förutsättningar för att bete oss som ansvarstagande medborgare och inte som oempatiska vildar. Under samma paroll får vi som samhälle nästan (observera NÄSTAN) skylla oss själva när ölstinna herrar kissar i det offentliga rummet när det kostar fem kronor att kissa lagligt, i de få fallen det faktiskt finns en offentlig toalett. Det är rimligt med många tomma papperskorgar, och många gratistoaletter.