Jag är en sjuk, sjuk man. Ja, de som känner mig skulle förstås hålla med vilken dag som helst om detta uttalande, men nu avser jag inte min generella mentala hälsa, utan den förkylning som med varierande intensitet har plågat mig i snart två veckor. Det rinner, det hostas och jag kan med mina diabetesprylars hjälp konstatera att jag har någon form av infektion. Jag kan ju nämligen mäta mina blodsockernivåer och dessa höjs av feber och infektioner. Så visst är jag sjuk, som Richard Fuchs skulle ha uttryckt det.
Mitt största problem i nuläget är dock inte att jag är sjuk, utan att jag inte är tillräckligt sjuk, tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet det vill säga. Det skulle ju vara helt perfekt att få njuta av en sista självömkansession innan Junior kommer ut och pockar på all uppmärksamhet som rimligtvis borde vara förbehållen mig.
Kommer ni ihåg när ni var barn och er pappa hade en man-cold? Nej det är just det inte gör det, sörru. Vet ni varför? För att barn inte fokuserar så. Hänsyn till föräldern står liksom inte direkt högst på agendan för dessa egoistiska små varelser. De förstår inte att sjuk-pappa behöver lugn, ro och CSI. Detta är alltså vad jag har att se fem emot: femton år av att inte få vara sjuk sådär som man ska få vara sjuk, dvs framför tv:n, under filt och med en öm hustru som baddar pannan och fixar hönsbuljong. Inte för att jag någonsin som sjuk har sörplat buljong, men det tycks vara det man förväntas sörpla.
För just nu inbillar jag mig faktiskt att det innebär njutning att ligga hemma i karantän med snoret rinnande, feber, värk och blä. Jag har helt enkelt inte förmåga att sätta mig in i hur värdelöst den situationen alltid är. Trots att jag intellektuellt kan veta att det suger att vara sjuk, lurar jag mig till att tro att det är dagens gubbe som ligger där i soffan och njuter av en tv-serie. Jag glömmer bort att personen som skulle ligga där saknar förmåga att njuta för att.... Just det, för att han skulle vara sjuk. Gräset på andra sidan är brunt, så nu ska jag vara glad över att kunna jobba idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar