En läsare - tillika vän till mig (vi kan kalla henne Dagmar) - klagade igår på två saker rörande bloggen. Den ena var att hon aldrig blivit omnämnd och den andra var att hon var orolig över gubbens tystnad under några dagar och undrade om detta var symptomatiskt. Skulle hon i framtiden behöva söka nytt sällskap bland mer eller mindre jävliga gubbar i bloggdjungeln? Båda klagomålen blir härmed bemötta och jag kan meddela att jag inte hyser några som helst planer på att sluta blogga. Tystnaden berodde ju på att jag gjorde ett så gediget jobb med att utforska den isländska själen för er skull, kära läsare. För er skull. Född och uppvuxen i Sverige som jag är, söker jag naturligtvis en nations själ först och främst o botten av dess ölglas och ju mer ölen flödar, desto mindre tycks skrivarkreativiteten göra det. Så varsågoda, jag offrar min lever för att ni ska få en bra reseskildring.
Dagmar tyckte även att jag bör öka andelen personliga inlägg och inte skriva så mycket om nyheter och elände. Det kan jag dock inte ställa upp på, men som en kompromiss, Dagmar, vad sägs om bara goda nyheter idag, dagen för ytterligare ett ultraljud? Överens? Bra, då kör vi.
I debatten i Sverige heter det ofta att det offentliga är mer humant än det privata. Denna tes ställdes idag på ända på den internationella scenen. Den ryska regeringen vägrade ställa in leveransen av nyservade attackhelikoptrar till den blodtörstiga Syrianska statsmakten, internationella protester till trots. Då kliver försäkringsbolaget Standard Club fram och gör det rätta genom att dra in försäkringen på skeppet som sköter leveransen. Man gav därmed den ryska statsmakten en chans att göra det rätta utan att förlora ansikte. Skeppet vände och i nuläget är helikoptrarna inte på väg till blodbadet. Rimligt.
Regeringen och socialdemokraterna vill tillåta polisen att ta del av signalspaning från FRA. Givet att denna verksamhet granskas ordentligt och inte missbrukas, så är det bara att blåsa på, anser jag. Jag tillhör alltså inte integritetsfanatikerna, som motsätter sig all form av övervakning. Jag är hellre bevakad och trygg, än bor i ett samhälle som inte använder alla tillgängliga resurser till att bekämpa brott.
Berlusconi riskerar fängelse. Ju förr han tas bort från samhället, desto bättre. Tyvärr är brottet som riskerar att fälla honom skattebrott, inte det mer rimliga, dvs att han skulle ställas till svars för att vara en grottmänniska med värderingar så unkna, att den fermenterade haj jag åt i lördags framstår som kalas-fräsch.
Sist så: Ensamhet dödar, har nu fastslagits. Ja, det är naturligtvis inte positivt med ensamma människor som dör, men det är positivt att fastslå det motsatta: att vi mår bra av varandra, att ingen människa är en ö (i alla fall inte så länge). Vi behöver varandra och det tycker jag är ett gott budskap att sprida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar