En vidrig upplevelse

Jag sitter på tåget med min hustru på väg in emot huvudstaden. Vi är på väg på vårt fjärde ultraljud och hoppas på att kunna se om hen är en han eller en hon.

Med anledning av denna spännande tilldragelse, vill jag dela en hemsk upplevelse med er läsare.

Först ett meddelande: Som en god TV-kock har jag förberett detta meddelande men postar det först nu. Jag sitter naturligtvis inte och skriver när jag är ute på tåg-äventyr med hustrun.

Vårt foster är alltså resultatet av ett antal IVF-behandlingar. Detta innebär bland mycket annat, att man gör lite fler ultraljud än andra när det väl blivit ett positivt resultat. Första gången vi såg ett litet hjärtslag var i vecka 7. Vi visste alltså att det var ett liv därinne redan innan vi fem veckor senare skulle göra KUB-test (KanUngenBreakdansa?) i vecka 12.

Vi var spända av förväntan den där onsdagen och blev minst sagt tagna på sängen när sköterskan efter att ha farit runt med ultragrunkan på gelémagen blev alldeles blek och utbrast "jag ser inget!! Har du inte haft någon blödning?"

Vad menar du? undrade vi, men hon vägrade utveckla sin initiala, hysteriska reaktion. "Jag vill att ni ska tala med doktorn", var allt hon sa. Jag frågade rakt ut om vad det var hon inte såg, fostret eller hjärtslagen, men hon vägrade svara. Hennes mantra var att vi skulle träffa doktorn. Därefter fick vi vänta en timme.

I en timme satt vi, i väntrummet med alla förväntansfulla blivande föräldrar, och höll tillbaka tårarna och bad om ett mirakel. Kunde hon ha sett fel? Menade hon något annat? När vi en timme (!!!!!) senare fick träffa läkaren stod det dock klart att vårt hopp var förgäves. Vi fick i princip ta emot kondoleanser av läkaren och hade ett samtal som tycktes vara för evigt allteftersom vi kände marken rämna under våra fötter. Läkaren frågade om det var första gången vi hade varit (imperfekt) gravida och det var tydligt att loppet var kört.

Till slut sade doktorn med huvudet sympatifullt på sned att vi väl "skulle ta en titt" med ett inre ultraljud. Vi samlade kraft för det slutgiltiga, men............ Helt snart var det min hustru som såg dem först: hjärtslagen!!! Läkaren var helt oförstående och vi bröt ihop i sådan lättnad att vi inte fann kraft att gå in och skälla ut sköterskan.

I efterhand står det helt klart att sköterskan inte bara till oss, utan även till läkaren missade att poängtera att det var inte bara hjärtslagen, utan hela fostret hon inte kunde hitta. Att de inte har vana vid lågt liggande foster är bortom min begreppsvärld. Om de nu befarade att hjärtat hade slutat slå, får de faktiskt hålla sig coola, tills de vet med säkerhet. Hur kliniken med misstanke om att vi hade ett dött barn i magen kunde låta oss vänta i en timme är helt enkelt oförklarligt och oförsvarligt.

Vi har redan innan vi faktiskt fött vårt barn alltså fått en aning om hur det kan vara att förlora ett barn. Det var en vidrig upplevelse, men det har fått mig att längta efter den ofödda om möjligt än mer än tidigare. Jag älskar henne/honom redan innan jag träffat henne/honom.

En kopia på detta inlägg kommer att skickas till kliniken på Odenplan.