Om cykling med mera

Nu blir det lite spännande att se om en viss person följer min blogg eller inte. Denna person skrev häromdan på sin Facebook-sida att hon hade fått böter för att hon cyklade mot rött och indikerade att hon tyckte att polisen ägnade sig åt petimetrar. En hel mängd kommentarer följde som instämde i att polisen ska ägna sig åt andra saker och att det var löjligt att hon fick böter. För att inte stöta mig med min kamrat eller någon av de andra kommentatorerna avstod jag från att kommentera, eftersom min reaktion var ganska långt ifrån deras. Nu kanske det var helt onödigt, som sagt, om det nu visar sig att de alla följer min blogg och jag riskerar härmed att tappa ett hundratal läsare. Men som min svåger brukar säga: Ingen tackar en fegis, så här kommer det: Min reaktion på kamratens uppdatering om boten för rödljuskörning var......BRA.

Naturligtvis var jag inte glad att hon fick böter, för jag vill inte att mina vänner ska behöva förlora pengar i något sammanhang (förutom om jag spelar poker med dem), men en del av mig blir tillfredställd av att polisen då och då markerar för cyklister att de/vi faktiskt är fordon och skall framföra vår cykel på ett sätt som motsvarar denna klassificering. Du är som cyklist inte en fotgängare, så vill du att jag stannar för dig vid ett övergångsställe får du (med nuvarande lagstiftning) gå av cykeln. Cyklar du mot rött, så har du framfört ett fordon mot rött och därmed gjort dig skyldig till en lagöverträdelse.

Har polisen viktigare brott att lösa? Förvisso, men med ett resonemang som gör gällande att endast grövre brott ska bekämpas, följer logiskt (även om det tänjer resonemanget till dess yttersta spets), att vi bör definiera vilket brott som är det mest allvarliga (sexuella övergrepp på barn om ni frågar mig) och sedan be polismakten strunta i alla andra, mindre allvarliga brott såsom rån, inbrott, nedskräpning, skattebrott och trafikbrott. Jag vidhåller att för ett fungerande samhälle måste polisen tillse att det finns en respekt för alla lagar, inte bara de ”allvarligaste” och då måste polisen då och då bestraffa lagöverträdelser, under vilket cykla mot rött faktiskt sorterar.

När jag för ett antal år sedan bodde i USA beklagade sig en kamrat över att hon hade fått fortkörningsböter. Jaha, sa jag. Körde du inte för fort då? Jo men, menade hon, det var ju andra som körde ännu fortare. Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte påpeka att hon hade överträtt lagen och därför får vara beredd på att ta ett straff. Hon ihärdade och tyckte eftersom polisen inte tog någon av dem som körde fortare än henne, borde de inte ha tagit henne. Huvudlöst resonemang.

Jag kör ibland för fort, men jag är då beredd att sammanbitet ta en eventuell bot. Jag vill inte bli påkommen och jag vill inte få böter, men som man säger over there: if you can't do the time, don't do the crime. Bryter man lagen ska man vara beredd att ta konsekvenserna. Det kan vara surt, men det är inte fel. Det är rimligt.