Energitjuvar och livskvalité. Del 2

"Jag gillar att provocera" hör jag titt som tätt från diverse människor. Varför då? undrar jag då. Jag förstår helt enkelt inte idén med att skapa debatt för debattens skull. Dessutom debatterar eller diskuterar inte dessa personer oftast enligt min definition av orden. De informerar, mästrar och inte allt för sällan hånar de. En diskussion strävar i min mening i slutändan till samförstånd. Om man märker att man har för låsta positioner och inte kommer att kunna förstå varandra, så är vidare diskussion meningslös och duktiga och seriösa debattörer bör kunna identifiera sådana dödlägen och förklara diskussionen över. Provokatören, å andra sidan, kan ibland till och med ta en ståndpunkt hen inte ens står för och driva den in absurdum, bara för att få provocera och vinna.  Kanske är det en sorts maktrush för dem, en vilja att dominera.
 
När jag var yngre, hände det titt som tätt att andra pojkar ville slåss med mig, som helt saknade intresse för sagda aktivitet. Jag förstod aldrig varför dessa pojkar inte kunde slåss med varandra, istället för med mig, som inte ville slåss. Lite så känner jag för provokatören. Provocera varandra och njut av er diskussion men låt mig diskutera med personer som faktiskt vill lyssna, bearbeta, anpassa och avsluta. En provokatör ändrar inte åsikt för att möta dig, det går emot hela idén med att provocera. Jag tycker om att ändra åsikt om jag presenteras med kunskap som jag inte besatt tidigare. Jag tycker om att ändra åsikt för att jag blir äldre och klokare. Jag tycker om när man efter en diskussion har nått någonstans.
 
För mig är provokatören ytterligare en variant av energitjuv. Jag kan tyvärr sällan låta bli att ödsla energi på att försökte få dem att ta in en annan synvinkel under loppet av en diskussion. Detta är helt slöseri med resurser, eftersom provokatören är ute efter diskussionen, eller pajkastningen, som jag mer ser det som. Likt slagsmålspojkarna, söker provokatörer ofta upp mig och det blir ju inte mindre av den varan nu när jag bloggar.
 
Jag har tagit ett beslut att inte bemöta kommentarer här på bloggen, oavsett hur urbota huvudlösa de är. Min blogg är helt enkelt inte ett debattforum för mig (dock är det kul om mina läsare går i debatt här), utan min krönikesida. Diskutera gör jag gärna med mina vänner på sociala media eller irl. Jag har tillräckligt med provokatörer i mitt liv som det är. Det vore orimligt att uppmuntra ytterligare här på bloggen.