Naivt bistånd

Ibland är det roligt att hänge sig åt naivt tänkande i en värld som ofta ter sig plågsamt cyniskt. En av mina (objektivt sett) otroligt smarta idéer är den om hur bistånd skulle kunna fungera bättre och här tänkte jag dela med mig av lite gubbjävligt "tänk om"....

Tänk om alla i-länder skulle vara villiga att bedriva bistånd helt utan egenintressen som styrda motköp och politiskt inflytande. Tänk om det enda som gällde var effektivitet, mest pang för pengen. Jag undrar vad som skulle hända om varje givarland skulle kunna koncentrera sitt bistånd istället för att sprida ut det på en massa småprojekt. Tänk om vi givarländer kunde arbeta med kamratländer och fokusera biståndet till ett enda land (kanske ett par för rikeländerna) som vi lade allt krut på ("i Nobels anda", "vapenfabrik" och andra olämpliga skämt). Vi skulle hålla vårt land i handen tills dess det kunde stå på egna ben och därefter rikta in oss på nästa kamratland. Jag tror att våra biståndspengar skulle kunna maximeras och det skulle till och med antagligen bli en sund sorts tävlan mellan givarländerna i hur bra "sitt" land utvecklas. Skolor skulle ha vänklasser, städer vänstäder..... "Malis sak är vår", ungefär. Ja, nu har ju Mali typ sommar hela tiden, men jag menade inte årstiden vår. Fasen att ni ska missuppfatta mig hela tiden.

Länderna skulle tilldelas med lottens hjälp av FN och de som inte fick något fadderland skulle bli supersura och antagligen starta krig eller åtminstone hänga läpp och titta under lugg, men det struntar vi i nu. Vi naivdrömmer ju, minns ni? Ok, jag slänger in en rimlig tanke om att en rejäl katastroffond, administrerad av FN, skulle vara bra att ha ovanpå min modell. Då har vi ett skyddsnät åt de supersurisar som står i väntrummet.

Som sagt, detta är en naiv dröm, där jag praktiskt tänker bort risk för imperiebygge och annat realpolitiskt skoj. Basera er kritik mot mig enligt den givna naiva ramen.

När jag ändå skriver om bistånd vill jag även flika in att jag är för en rejäl bisåndspeng. Vi har råd. Biståndsmotståndarna brukar prata om att vi borde lägga all kraft på att hjälpa svenskar först och till dem brukar jag ställa en stilla fråga: Varför det?Ska en för mig okänd svensk vara mer värd än en för mig okänd afrikan? Orimligt.